Projektforskare Y vid forskningsinstitut A var missnöjd med två GVP-undersökningar vid institutet. I den ena var Y själv misstänkt och i den andra var det Y som lade fram misstanke. Y hade tillsammans med professor Å lämnat in en anmälan om misstänkta GVP-kränkningar. Enligt anmälan hade specialforskare X och äldre forskare Z vid A gjort sig skyldiga till flera GVP-kränkningar i anslutning till publiceringen av en gemensam artikel. Det var fråga om ett artikelmanuskript som Y utarbetat tillsammans med X och Z, som då var inlämnat på nytt för referentgranskning i samma internationella vetenskapliga tidskrift, men denna gång endast i X:s och Y:s namn.
Med anledning av Y:s och Å:s anmälan bestämde A:s överdirektör att en förundersökning enligt GVP-processen inte inleds, eftersom ärendet redan undersökts vid A utgående från X:s anmälan. Enligt forskningsetiska delegationen ingick dock sådana påståenden i Y:s och Å:s anmälan, som inte utretts utgående från X:s anmälan. Enligt forskningsetiska delegationen borde A inleda en förundersökning i synnerhet för att klarlägga om det händelseförlopp, till följd av vilket den gemensamma artikeln skickades till utgivaren för granskning utan projektforskare Y:s samtycke och utan att Y angavs som upphovsman, innebar kränkning av god vetenskaplig praxis.
Y ansåg sig ha blivit utsatt för påtryckning i samband med utfrågningstillfället vid A under GVP-processen, där man även behandlade publiceringen av den omstridda gemensamma artikeln. Forskningsetiska delegationen anser det dock vara naturligt att forskningsinstitutet strävar efter att hitta lösningar som möjliggör att forskningsarbetet, som man satsat arbetstid och institutets resurser på, kan publiceras. Att söka lösningar av detta slag är inte påtryckning, även om Y kan ha upplevt det som detta. Dessutom var A:s beslut med anledning av misstanke om kränkning av vetenskaplig praxis för Y friande, vilket innebär att det inte finns någon grund för att Y skulle ha utsatts för osakliga påtryckningar.