En f.d. doktorand på ett universitet uttryckte misstanke om att en forskare, som arbetat tillsammans med vederbörande på ett forskningsprojekt inom naturvetenskap, hade plagierat vederbörandes diplomarbete både i sitt licentiatarbete och i sin avhandling. Efter GVP-processen framgick det att forskaren B hade plagierat diplomarbetet både direkt och indirekt på ett flertal ställen.
Samtidigt utreddes institutionens publiceringspraxis också i övrigt, och trots att den till många delar förblev oklar kunde någon egentlig GVP-kränkning inte påvisas.
A ansåg ändå att GVP-processen som skiljde fallen från varandra inte var opartisk till alla delar. Universitetet inledde inte någon egentlig utredning i saken för att utreda om forskaren borde ha nämnts som upphovsman i konferenspublikationen. A påpekade att undersökningen dessutom hade dröjt. Processen som innehöll två GVP-utredningar pågick i cirka 13 månader.
Med hänsyn till ärendets omfattning och kvalitet ansåg Forskningsetiska delegationen att det var motiverat att fallen behandlades separat. Det var fråga om två olika undersökningar, och också de som var föremål för misstankar var olika personer. Dessutom ansåg Forskningsetiska delegationen att med hänsyn till omständigheterna hade förundersökningen gjorts inom rimlig tid.
Eftersom parterna hade mycket olika uppfattningar om händelseförloppet, låg det i allas intressen att även externa och opartiska experter deltog i utredningen av saken. Därmed ansåg Forskningsetiska delegationen att en GVP-utredning bör inledas i ärendet.